Vem är bakom podcasten ”Par i Damer”?

6.4.2020

I november 2019 släpptes första avsnittet av Par i Damer – en podcast med Kerstin och Annika som snickesnackar livet som nyblivna pensionärer i dagens samhälle. Från högt till lågt! De pratar om allt från intressen till aktiviteter och allt otippat där emellan.

Still Active hoppade snabbt in som producent och huvudsponsor till podden. Par i Damer sprider verkligen Still Active-andan: härlig och positiv energi – med lite svordomar hit och dit.

Men vem är Annika och Kerstin som pratar varje veckan bakom micken?


Annika:

Allt är möjligt, arbetslivet har tagit slut. Men inte livet … Ett nytt kapitel har påbörjats. Livet som pensionär. Å hur ska det levas? En sak stod klart direkt. Jag får inte bli någon soffpotatis – åtminstone inte hela tiden. Älskar att slänga mig ner i soffan å kolla en serie på tv eller med en god bok. Men … inte för länge. Träna – yoga, dans och ibland också på gym. Allt för att kroppen ska orka, ges en chans att bära mig i framtiden oxå. Inget kommer av sig självt och inget kan man ta för givet. 

Sen måste vi ha kul också. Det är upp till mig, att se på min egen inställning. Hur kul det blir beror mycket på mig själv. Vad jag väljer. Å nu har vi valt, min bästis Kerstin och jag att börja podda. Hur kunde det bli möjligt? Allt kommer när det ska å vi kom i kontakt med Signe på Still Active. Bitarna föll på plats och vi var i gång. Podd, facebook, Instagram å nu blogg.

Vad vill vi med det? Förutom att vi gillar att snicke/snacka med varandra, så kände vi att varför inte göra det med fler som befinner sig i livet ungefär där vi är. 
En härlig tid, helt enkelt. Som att vara tonåring på nytt. Men med skillnaden att ingen säger till mig när jag ska vara hemma eller gå ut. Vad jag ska äta, eller göra. Jag bestämmer själv.

Mina tre barn är vuxna, en flicka och två pojkar. Det är en ynnest att få åka och hälsa på dem, att få hänga med dem, de är det dyraste, vackraste jag har, sedan också barnbarnen som kommer, Tacksamhet.

Min resa i livet började i Dalarna. Flyttade till Stockholm som 13-åring. Å Stockholm har blivit ”min stad”. Älskar blandningen av allt vatten som omger staden och asfalten.
Som barn och tonåring var största intresset att hänga o klänga i det man kunde på lekplatser och annat. Musik och dans ett annat stort intresse.
När popen kom så drabbade den mig rakt in i hjärtat. Beatles, Hepstars, Ola and the Janglers osv osv 60-talet är fortfarande omgivet av en skimmer, för mig. Det är som i går när jag fick följa med pappa när han köpte första transistorradion å ur den strömmade ”Hej hej Paula” då ramlade jag nästan ihop. Som sagt drabbad.

Företagsamma kvinnor har jag växt upp med, mamma, som jag så hemskt och så sorgligt nog miste i tonåren, mina två systrar, och moster.
Nu är det i alla fall roligt att komma igång med allt detta och ännu roligare om vi får höra av er som läser eller lyssnar på vår podd.
Inget är för stort och inget är för litet, som en ”yogafröken” brukar säga. Se det stora i det lilla och det lilla i det stora. Det är ungefär så jag ser det, och som lägger grund till mina inlägg. 

/ Annika


Kerstin:

Nu börjar mitt liv ..! Ja kanske inte riktigt, det var ju för 67 år sedan jag såg dagen ljus. Dotter till Astrid och Jonte, som pappa kallades och syster till Annika. Jag växte upp i en förort till Stockholm och fullkomligt lycklig och harmonisk under mina första 12 år, mamma som var hemma och pappa som jobbade mycket men när han var hemma så var det kanonhärligt. Mitt liv bestod då av att hålla koll på att twistbanden var OK, med inte allt för många knutar på. Kompisarna fanns i området och vi lekte jämnt.  Tonårstiden var jobbig på sitt sätt, när jag befann mig i ett ingenmansland, jag hade jämnåriga kompisar som hade klackskor och tuperat hår och  gick på Gröna Lund, medans jag fortfarande hoppa twist och lekte med dockor, i smyg förstås. Fick en babydocka av mormor när jag fyllde 13, så lycklig och generad jag var, men den fick bo hos henne, jag var hos mormor ofta. Som äldre tonåring hajade inte jag vitsen med hångel i källaren med fd killkompisar. Tyckte inte om det och killarna luktade äckligt.  Det där fick vänta ytterligare några år.

Jag flyttade hemifrån när jag var 20,  till en lgh på 17 kvm. Bad/dusch i källare och toalett delade jag med mina grannar. Hyran var 92kr/månad och jag var lycklig. Förfester var ofta hos mig, sen var det stadens pubar och dansställen som gällde. Jag älskade att dansa. Jag hade ett fast jobb  sedan jag var 17 år och tyckte det var OK även om det inte var drömjobbet, men inkomsten styrde mig mer än drömmarna.Bytte upp mig till större lgh vartefter och träffade mina döttrars pappa och vi slog ihop våra påsar, vi levde på liksom….Som vi/jag trodde att det skulle vara.

Vi fick en lgh på 3 rok Bandhagen då vi ansågs som trångbodda med två barn,  det hade bostadsförmedlingen ansvar för, på den tiden……. Här träffa de jag min själsfrände, Annika. Småbarnsåren i Bandhagen flöt på i samma anda som mina egna första år. Jag var glad och mest lycklig över mina döttrar.Levde efter några år som ensamstående mamma, med allt vad det innebar, men aldrig fanns en dag att byta till något annat.

Döttrarna växte upp och vips så flyttade och byggde de sina liv, underbart att få beskåda. Jag jobbade och var lite i ett ekorrhjul, för lusten och orken infann sig inte riktigt till ett eget liv, Men som pensionär, eller som en gullig tant sa till mig, ” Jag är inte pensionär jag är tidsmiljonär”

Nu har jag i alla fall varit pensionär i 2 år och lusten och orken har kommit tillbaka. Jag smakar på livets smörgåsbord och tar för mig av det jag vill. Att fått chansen via STILL Active OCH starta podden med min själsfrände är bland det bästa jag gjort, tänk att få skratta så mycket det är balsam för själen.Det är alltså nu MITT liv börjar och jag vill LEVA……

/ Kerstin

Bli först med att kommentera inlägget

Ladda ned på Google Play